Den nya regeringen

En del har uttryckt oro angående den nya regeringsbasen och därför tänkte jag skriva några tröstande ord om den.

Centern fick flest mandat i det senaste riksdagsvalet och har därför fått i uppdrag att bilda regering. Det är partiets ordförande Juha Sipilä som skall plocka ihop en regering tillsammans med några andra partier. Eftersom regeringen måste ha riksdagens förtroende (kallas för parlamentarism) måste Sipilä få med sig partier så att de tillsammans uppnår över 100 riksdagsmandat.

Igår blev det klart att Sipilä och Centern valt att bilda en regeringsbas tillsammans med Sannfinländarna och Samlingspartiet. Tillsammans har dessa tre partier 123 av 200 mandat i riksdagen. Men regeringen har inte bildats ännu. De kommande veckorna skall de här tre partierna förhandla om regeringsprogrammet, dvs. det program som regeringen förbinder sig att följa de kommande fyra åren. I praktiken innebär det att varje parti kommer att ställa hårda krav på att deras viktigaste frågor drivs igenom och tas med i regeringsprogrammet. För att få igenom sina viktigaste frågor måste varje parti kompromissa och ge efter när det gäller andra frågor. En intressant fråga är NATO-medlemskapet, som Samlingspartiet vill jobba för medan Sannfinländarna är starkt emot. Om de här tre partierna inte kan komma överens om ett gemensamt regeringsprogram så kommer de inte heller att bilda regering. I såna fall måste Sipilä söka om efter andra partier att bilda regering med.

Men låt oss utgå från att de kommer överens och bildar regering: hur kommer då regeringsprogrammet att se ut?

Helsingin Sanomat kan man ta del av vad de tre regeringspartierna tycker om olika frågor, baserat på vad deras riksdagsledamöter gav för svar inför riksdagsvalet. Några frågor som de är nästan helt ense om är följande:

  • Finland måste göra nedskärningar i den offentliga sektorn, dvs. staten och kommunerna måste skära ner på sjukvård, socialvård, utbildning, stöd och bidrag m.m. Sedan är de lite oense om hur många miljarder euro som gäller, men det är frågan om stora summor som påverkar varje individ, i synnerhet de fattiga och utsatta.
  • Försvarsmakten måste få mer pengar. I sig en bra sak, men det betyder att pengar tas från andra ändamål.
  • Traditionella värden som familj, religion och fosterland är viktiga värdegrunder i politiken. Detta är en av konservatismens hörnstenar och kan ses som en intolerant och inskränkt syn eftersom den exkluderar minoriteter. Majoriteten av riksdagsledamöterna från regeringspartierna vill t.ex. riva upp beslutet om samkönade äktenskap.
  • Hela Finland skall hållas bebott och detta stödas med skattepengar. Kommunernas antal skall inte minskas med tvång. Det här är ett välkommet ställningstagande för landsbygdsbefolkningen.

Ytterligare några frågor där de tre regeringspartierna är till stor del ense:

  • Finland behöver mer kärnkraft.
  • Finland skall inte sluta använda kolkraft.
  • Arbetsgivaren skall få betala lägre löner än vad kollektivavtalet kräver.
  • Lärarna skall få använda hårdare metoder för att upprätthålla disciplinen i skolorna.
  • Den obligatoriska skolsvenskan skall slopas.

Det är alltså bland annat dessa punkter som dessa partier är mer eller mindre ense kring och som lär komma med i regeringsprogrammet. Det är en konservativt borgerlig regering. Men som sagt är de oense om en hel del annat och vägen till en ny regering är full av kompromisser.

De övriga partierna ingår i oppositionen och har som uppgift att arbeta mot regeringen de kommande fyra åren. Men eftersom de endast har 76 mandat i riksdagen kan de i praktiken inte göra så mycket mot att regeringen genomför sitt program.

Sedan några glädjande ord:

  • Att Sannfinländarna sitter i en regering som kommer att tvingas göra impopulära beslut betyder att deras stöd minskar år efter år fram tills nästa val 2019, medan oppositionens stöd ökar. När Finland och Sannfinländarna godkänt nästa lån till Grekland tappar deras väljare allt förtroende till Soinis gäng.
  • På grund av att de tre regeringspartierna är oense i några för dem viktiga frågor kan regeringen falla före deras fyra år långa mandatperiod är slut. Om en regering faller utlyses nyval, och det skulle gynna oppositionens partier.
  • Sipilä kan tappa ansiktet. Sannfinländarna kan ställa till med strul genom att gå emot det mesta i regeringen och kräva att få sina krav igenom genom hot om att lämna regeringen. Kan leda till att regeringen faller eller att regeringen inte lyckas uträtta något de kommande fyra åren.
  • Sannfinländarna kan splittras. Redan nu lär partiet ha två falanger som drar åt olika håll och om hälften bryter sig loss och t.ex. grundar ett nytt parti kan regeringen falla.
  • Många av regeringspartiernas förslag om minskade löner och längre arbetstider kan inte drivas igenom utan fackens stöd. Och facken stöder inte dessa förslag.
  • Våra medborgerliga rättigheter är skyddade i grundlagen! Regeringen kan inte gå emot grundlagen då de fattar beslut, t.ex. så är svenska språkets ställning skyddat i grundlagen. Många av Finlands åtagande, t.ex. utlandsbiståndet, grundas på internationella avtal och kan inte brytas. Det här betyder att framförallt Sannfinländarna inte kan hålla sina vallöften, dvs. de löften om slopandet av obligatorisk skolsvenska och slopandet av utlandsbiståndet, de gett åt sina väljare, vilket leder till väljartapp nästa val.

Trots att det ser mörkt ut är det inte så dystert. Fyra år går snabbt, även i stålbad. Och då vi har riksdagsval år 2019 så lär inget av dessa parti få något starkt stöd, i synnerhet inte Sannfinländarna.

Sami S

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s