Befrielsen av Auschwitz

Äntligen, var många veckors marscherande längs tågspåret slut. Vi såg  Auschwitz i horisonten. Det var den 27 januari, en kall vinterdag. Koncentrationslägret, jag nu i efterhand inte skulle ha velat besöka.

Det kändes som Auschwitz döda själar hängde tungt över den mörka järnporten, ännu visste jag inte vad som väntade oss där inne. Allt det hemska som inte en ända människa kunde tänka sig att skulle hända, hade hänt. Porten var det stod Arbeit macht frei  – Arbete är frihet, fick en omvänd betydelse för mig när pusselbitarna långsamt föll på plats av vad jag snart skulle se och uppleva. Jag fick en en kuslig känsla och kalla kårar reste håren på mina armar, det här var ett ställe jag ville bort från, genast.

Lägret var omringat av järnstängsel.  Luften var kall och präglades av en unken lukt. En lukt svår att beskriva, en lukt som jag alltid kommer minnas. Det regnade ner aska från ett högt torn. Vi gick mot tornet och hittade trappor som ledde under jorden. Lukten förstärktes för varje steg. Vi gick in genom en dörr i slutet av trappan.Vi fortsatte att gå genom en korridor och möttes av en tjock betong dörr. Vi öppnade dörren och lukten slog emot oss. D
et vi såg var fruktansvärt. Halvbrända kroppar i hundratals i människougner, vart människor slängdes in som bröd.

Vi fortsatte och gå och hittade flera lager, nära krematorierna. Lagren var fulla med människohår-, tänder och tiotusentals klädplagg. Ett djup hat började växa inom mig för de som hade ordnat allt detta. Jag och de andra började sedan gå mot barackerna. I dem hittade vi fångarna som såg ut som vandrande skelett. De bar vit blå randiga kläder som var smutsiga och många storlekar för stora för dem. De hängde på dem som på klädhängare. Jag möttes av vuxna män som inte såg ut att väga mer än 30 kilo.

Fångarna blev fösta till en samlingsplats. De såg skräckslagna ut och förstod inte vad som höll på att hända.  Röda armens soldater började dela ut bröd och vatten åt de många utsträckta svaga benrangels armarna som aldrig såg ut att ta slut. Fångarna föste i sig maten, som de aldrig förr ätit . De mest glupska ätarna föll ner till marken och höll om magen, deras kroppar tålde inte så mycket föda. Det lilla ljus glimten som fanns kvar i deras ögon slocknade. Fångarna blev räknade till cirka 7000. Jag förstod att detta bara var en bråkdel av alla människor som varit där.

Kvinnor i en av barackerna vid Auschwitz befrielse -1945   

   Hår, kläder och skor från lagren. 

”Arbete är frihet.” 

Källor: 

http://www.svd.se/auschwitz-befrielse-hogtidligholls

http://folkbildning.net/oer/Aldrig-igen/erikar.html

http://www.ushmm.org/information/exhibitions/online-features/special-focus/liberation-of-auschwitz

http://www.svd.se/dick-harrison-det-mest-destruktiva-dodslagret/#sida-10

Iisa Smeds & Lumia Puhakainen

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s